Ia Karlsson

Ia Karlssons bilder är självlysande. Hon målar lager på lager

av varma toner.

Till slut strålar ljuset fram ur målningarna. Ibland slår en krispigt limegul ton igenom blandad med blå stråk. Solen bryter fram

genom lagren av färg. Utanför sitt ateljéfönster har hon en

liknande färgpalett. Havet, himlen, heden.

Ia Karlsson bor ett stenkast från stranden i Vitemölla på Österlen.
Men hon målar sällan havet. Slättens gårdar är mer intressanta. Formen är användbar, nästan outtömlig. Gavlarna som trotsigt

reser sig ovan horisonten. Himlens vida båge ovan taket.

De oändliga åkrarna ända fram till knuten.

Trots att husen saknar fönster och dörrar känns de aldrig

avvisande. De bjuder in betraktaren, sätter igång fantasin.

Ett ensamt hus finner en plats i våra drömmar.
Ibland närmar sig människorna husen men de flyttar aldrig in.

Framför husen står de, nära varandra.

I Ia Karlssons målningar har alla en förtrogen. Även hästarna

har en nära vän. Stillsamt betar de sida vid sida. Ibland råder

lätt skymning, men mörkret är aldrig tungt. En silvrig

natthimmel lyser upp nejden. Ljuset finns alltid där.

Snart går solen upp igen.